Bortskämd?
Nått jag funderade lite på i går är det här
med att skämma bort sina barn. Vart går
gränsen som gör att det räknas som att man
skämmer bort dom?
Ska bara dra i korta drag vad jag själv tycker
och tänker. För att göra kort ännu kortare.. så
menar jag att Max aldrig kommer att får ALLT
han pekar på, tjatar om. Man kan inte få allt
man VILL ha, eller ALLTID få som man vill.
För om man alltid låter barnet få som den vill
eller köper allt ungen pekar på kommer den nog
tyvärr sluta som som en bortklemad 30-åring som
inte alls förstår sig på hur verkligeheten ser ut....
Sen skulle jag kunna skriva en helt novell om allt
det här, men känner att kort är bra. Iallfall i dag.