11 Oktober 2009 är en dag som varken jag eller löverboi
lär glömma, för då kom våran lilla Max till världen.
Så jag ska försöka sammanfatta den händelsen så gott jag kan. 5 månader senare. ;)
Kan ju börja från början, för jag vet helt ärligt inte hur var eller när min förlossning egentligen började.
Söndag morgon 4 oktober sitter jag i telefon med Jessica. Hon berättar om sin förlossning som hon hade haft dagen innan. Medan jag sitter med henne o surrar så känner jag hur det blir blött i trosan. "Jag pinkar väl ändå inte ner mig!?" Eller ännu värre.. " Det är väl inte vattnet som går?!" Många tankar på kort tid.
Kikar ner i brallan för att se vad felet är....
BLOD! "Jag blöder!!!""Det är massor av blod!!"
Vet jag att jag börjar skrika i panik till Löverboi som fortfarande låg o sov. Fy fan vilken panik jag fick.
Säkert han också, och tror även Jessica med för hon hade jag kvar i telefonen. Kan säga att det var
inte lite blod heller...rann massor ända ner till mina fötter. Slutar med att vi ringer ambulans o far in på förlossningen.
På förlossningen hittar man inget fel utan allt ser fint ut så jag får stanna kvar på observation 2 nätter på BB.
Mer tur för mig var väl att jag hade Jessica o Magnus på BB som jag kunde sällskapa lite med, mindre tur för dom. Behöva dras med mig under sin BB vistelse. ;)
Fredag 9 oktober är jag till MVC för en rutin kontroll, frågar om blödningen kunde
betyda att en förlossning är på gång? Nixpix trodde hon. Nehe så bra tänkte jag.
Jag blödde som en vanlig mens under hela veckan. Det forsätter så varje dag ända tills den 10 oktober en lördag. Jag hade laddat upp med chips och snarra för en egen myskväll medans löverboi skulle till sin lillebror för att se hockey. Vad händer? Jo om inte en störtblödning igen....men denna gång han jag sätta mig på toastolen innan iaf :)
Ringer löverboi o berättar att jag blöder massor igen och att jag ska ringa in till förlossningen för att höra om vi ska måsta komma in igen. Absolut tyckte dom i sunderbyn.
Så det bar av till sunderbyn, igen. Får komma in på förlossningen o göra ett ultraljud. Nervös som man var förstår man inte allt man hör. Dom orden jag uppfattade var "utplånad" och meningen " jag tror att det blir en förlossning"..
Panik utbryter i min hjärna. Det är ju nästan en månad kvar innan vi ska ha barn. Absolut inte att jag ska föda nu.
I min värld åker man till bb om man har värkar och vattnet har gått. Inte hade mitt vatten gått o inte hade jag värkar heller.
Blev inlagd igen, fast nu fick vi vara kvar på förlossnings avd. Blev koppld till en sån där CTG apparat och
kring 23 tiden gick mitt vatten, typ. Hade ingen störtflod direkt, utan det sipprade väl lite mer lätt.
Fick sova med CTG apparaten hela natten och fick även dropp med nått blödningshämmande medel. Kan säga att den som satte den nålenpå mig var inte duktigt på sitt jobb. Så fort nån petade i påsen kändes det som om någon slet i nålen som var i min hand. Sjukt. påpekade detta, men det var tydligen fullkomligt normalt.
Söndag 11oktober (the magic day)Natten gick väl skapligt bra att sova sig genom. Inte lätt med alla kablar o slangar. Sämre var det väl för löverboi som fick sova i en fåtölj.
Frukost fick jag, men efter frukost vart jag satt på fasta. Utifall att dom skulle behöva akutsnitta. Förstår inte rikigt ännu varför dom ev skulle behöva snitta mig. Kanske berodde det på att dom inte riktigt visste varför jag hade mina blödningar och dom inte själva visste vad dom hade att vänta? Eller var det att dom satte igång mig men inte visste om det skulle fungera? Måste man inte plocka ut ungen ett X antal timmar efter att vattnet gått? Kanske är jag helt ute och cyklar. Tror hon förklarade varför, men det var så mycket att ta in och man var så rädd så man minns inte allt som sas.
Eftersom att jag hade absolut inga värkar fick jag en bit av entablett med värkstimulerande efferk. Kan ju säga att den funkade. 3 timmar senare kl 12 ganska precis. Smäller det till i magen min. Jag vet att jag sa AJ!
Men kunde inte säga om det var en värk eller om det var bäbis i magen som sparkade.
Den smällen var en häftig känsla.
Den häftiga känslan blev mer o mer ohäftig o bara ren brutal. Jag ville inte sitta, kunde inte stå, ville bara lägga mig ner och dö eller hoppa ut genom fönstret. Kan säga nu, tur att dom inte har handtag på insidan på fönstet, för hade det gått att öpnna dom jag hade hoppat. Vet att jag sa till löverboi att jag inte kunde förstå dom som föder barn frivillgt flera gånger. Seriöst har jag aldrig haft sån
smärta i hela mitt liv. Jag ringde på klockan för att be om något mot smärtan bara en alvedon,
vad som helst!!. "
Jag ska se vad jag kan ordna åt dig" sa tanten som kom in och så försvann hon ut genom dörren igen, för att aldrig komma tillbaka.
Vet inte hur många gånger jag ringde på klockan o jag vet inte hur många som kom in o sa samma sak för att sen inte komma tillbaka med nått smärtstillande åt mig. Jag blev arg, riktgit arg.
Istället kom dom på en "briljant" idé... jag skulle på ultraljud. Så att dom kunde veta varför jag hade så ont. Allvarligt? Kunde det kanske bero på att jag var gravid? På väg att föda? Att dom gav mig ett piller som gör att man får ont? Seriöst!? Jag hade så ont så jag inte kunde gå, så då skulle dom ha mig i en rullstol istället. Det gick inte heller så fint. Hur lätt är det att sitta i en sån när man håller på att dö av smärta? Vem kan sitta still då? :)
Jag tror jag aldrig varit så ointresserad av se ett ultraljud som då. Sen hade läkaren dessutom mage att bli
irriterad på mig för att jag inte kunde ligga still. Jag lovar, jag försökte så gott jag kunde.
Efter ultraljudet fick vi flytta in i en riktig förlossnings sal. Jag blånekade lustgasen först. "Ne usch masken luktar illa, ta bort den..." Men så klart kom jag på bättre tankar sen. Vi blev bra kompisar lustgasen och jag. Nästan för bra tror jag, för jag låg o sög o sög o sög men tyckte inte att den hjälpte nått. Då visade sig att hon hade stängt av den för att hon tyckte att jag hade blitt lite too friendly med den :P Men tack o lov vart jag inte sådär hög o fått
hallucinationer som man har hört att folk kan få. :) Det tror jag hade vart läskigt.
Lustgas funkade bra tyckte jag, men våran tant tyckte att jag borde få EDA. Eftersom att jag inte hann vila nått mellan värkarna. Tack gode gud för gulliga henne. EDA är det
näst bästa som hände mig den dagen. det enda som jag kände efter EDA var mina krystvärkar...
Eftersom att jag inte var nog öppen fick jag ligga o hållemot mina krystvärkar i nån timme. Vilka jag tyckte var oerhört lindriga i jämförelse med vanliga värkar. Dock var det jobbit att hålla emot världen största bajskorv. Det känndes iallfal som om man gjorde det.
När jag väl fick börja krysta fick jag väl hålla på i nästan en timme innan Max
äntligen kikade ut.
Oj vilken känsla när man fick ligg och hålla om han. Obeskrivlig.
Vi hade världens bästa barnmorska. Vi munhöggs lite inne på förlossningen, men jag tror att hon är rätt härdad. ;)
Det var sååå otroligt jobbit att göra som någon annan ville just då. Jag ville bara ligga där jag lågför där hade jag det bra.
Löverboi skötte sig också exemplariskt under hela förloppet.
Jag tror inte att jag hade klarat det så bra utan honom.
Så från första värken kl 12 och tills det han var ute kl 18.47 så tog det
ungefär 7 timmar.
Eftersom att våran lilleman föddes v 35+6 räknas han som prematur. Men eftersom att han ändå var så pass normalstor med sina 3175g och 47cm, blev vi inskrivna på BB direkt. Vilket vi i efterhand tycker blev lite galet.
Eftersom att vi efter nån dag ändå blev överflyttade till prematur avd.Hade vi fått komma dit direkt hade vi kanske fått komma hem lite fortare. Det är
inte kul att vara på sjukhus, när det enda man vill är att få komma hem med sin guldklimp och få mysa o få in egna rutiner.
Minns att jag blev så frustrerad, dom lovade flera gånger, imorgon får ni nog åka hem, men när den dagen kom
så vart det
NJET. Ni måste nog stanna en dag till...
Nästa gång vill jag nog hem samma dag om det går :)
Blödningarna vet dom väl fortfarande inte riktigt vad det berodde på. Men dom trodde att första blödningen kunde ha vart någon typ av start på min förlossning. Och jag är så oerhört glad att Max hade tålamod att stanna i magen
den extra veckan som gick. Det gör så mkt mer än vad man tror med någon extra dag i magen.
Var det värt att genom lida en förlosning? Svar
JA! För Max skulle jag göra det 100ggr igen. ;)
Max med matsond i näsanEnda bilden jag hade kvar på mobilen från BB.
Shit vilken novell jag skrev..... Men trevligt om någon orkar igenom allt :)
